Att sörja förlorade landskap... Minnet bor i landskapet. När vi återvänder till platser där vi bott eller vistats kan vi därför genomströmmas av minnen. Vägar och stigar blir till minnesspår med sina dofter och ljud. Kanske är det därför aborigierna skapade sånglinjer genom landskapet - spår som sjöngs fram, medan samerna joikade platsen? På fäbodorna kulade kullorna med röster som ljöd långt och starkt mellan berg och dalar...

Vilken roll fyller landskapet för människans välbefinnande och identitet? Forskare menar att landskapet är så viktigt eftersom det förblir oförändrat när allt annat i en människas liv ändras. Så länge vi bor kvar eller kan återvända kan platsen eller landskapet kännas oviktigt. Men om vi tvingas lämna hemtrakten kan längtan bli överväldigande, något både de som flyttat inom landet och de som bytt land kan vittna om. Vad innebär det då för vår identitet när vi inte kan återvända till våra hemtrakter eller när platsen totalt förändrats eller utplånats? 

Kommer vi från en trakt med hagar och lövskogar kan det kännas främmande och till och med instängt, att vara omgiven av granskog. Vad är det vi saknar? Kanske det välbekanta i form av dofter, ljud, ljus, årstidsväxlingar och klimat, en känsla av tillhörighet och bekräftelse från en plats där vi upptäckte vilka vi var och vad vi hoppades åstadkomma. Vad händer med människans själ och identitet när det öppna landskapet krymper och förfulas? När tillgången på strövtåg i naturen begränsas eller utplånas? När träden huggs ner, fåglarna tysnar och rovdjuren skjuts? När bergen sprängs, jorden förgiftas och älvarna förstörs? Det här är frågor som intresserat mig i många år och som jag också hållit workshops om på temat Att sörja förlorade landskap, bland annat på Psykoterapimässan 2012 i Stockholm. 
Vid citat, vänligen länka till sidan.