Ett oförutsett möte




Plötsligt stod rådjuret där och såg på mig. 

Vände sig bort och åt lite av de späda grenarna och såg på mig igen. Ljud av kvistar som bröts avslöjade tre rådjur som försvann in i skogen.

Oskyggt stod rådjuret där och möttte min blick som om det undrade - vem är du? Och jag ville förlänga  ögonblicket - bara stå där och se på det vackra djuret som såg på mig. En förunderlig upplevelse!


När det återgick till nafsandet på träden och vände sig ifrån mig, förstod jag att vårt möte snart var över.


Men innan rådjuret försvann in bland träden såg det på mig igen.


Hur ofta ser vi på en annan människa lika oskyggt som rådjuret och jag såg på varann? Med samma uppmärksamma nyfikenhet - vem är du? Och med lika stor tillit när vi helt oförutsett möts på en väg eller skogsstig? Hur ofta springer vi iväg som de andra tre rådjuren som flydde in i skogen då jag kom?


Trots att svenskar i jämförelse med andra folkgrupper sägs hysa tillit till sina
medmänniskor kan rädslan komma att prägla mångas liv och hindra den spontana kontakten med andra. Och ibland kan istället blygheten leda till att mötet uteblir trots att nyfikenheten på - och längtan efter - den andre finns.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar