Att sörja är att återbörda det saknade

Platser vi lämnat, tvingats överge eller som försvunnit genom att landskapet omvandlats, kan finnas kvar som en saknad eller tomhet inom oss. Att sörja innebär att återbörda det vi saknar till en plats i vårt inre. Det kan vara platser vi förlorat på grund av att vi flyttat eller bytt land och därför inte kan besöka mer, men också för att landskapet förändrats när skogen avverkats, forsen reglerats, dagbrotten lämnat förödande sår i naturen eller äldre bebyggelse rivits.

Förlusten kan kännas enorm. Eftersom platser ofta förblir oförändrade kan platsen i sig under olika perioder av livet symbolisera känslan av tillhörighet och bli den viktigaste bäraren av individens identitet, känslor och längtan. Den blir en slags utvidgad famn och en ersättning för den trygghet familjen inte kunnat erbjuda. Istället får landskapet ta emot individens första trevande försök av bemästrande och oberoende.

Havet, bergen, slätten och även klimatet och temperaturen, kan därför bli symboler för trygghet och tillhörighet. Men platser kan vara så olika att det blir omöjligt att få upplevelser eller känslor som hemlandets landskap gav. Ibland kan längtan till landskapet därför vara otröstlig när klimat, ljus och ljudförhållanden på den nya platsen är helt annorlunda än hemtraktens.

Att flytta ökar medvetenheten om vårt beroende av den första icke-mänskliga omgivningens betydelse för upprätthållandet av identiteten. Något är sig inte likt utan fattas oss. Floran och faunan med sina dofter under olika årstider understryker saknaden. Kristina från Dufvemåla i Utvandrarna som inte kan finna sig tillrätta i det nya landet är ett exempel på detta. Astrakanäpplet blir en symbol för hennes oerhörda längtan till Sverige därhemma.

 

Den irakiskfödde psykiatern Riyadh al Baldawi uttrycker det på följande sätt:

Den som lämnar sitt hemland saknar allt, dofterna, människorna, hur stjärnorna står på himlen, musiken. Det är oundvikligt. Men man kan förhålla sig på två sätt till denna längtan, antingen nostalgiskt eller framåtblickande. Om konsten att vara utlänning, DN Kultur, 2004.

 

 Men behöver det vara en motsättning att både kunna blicka framåt och nostalgiskt minnas det vi lämnat?

Flera socialpsykologer och psykoanalytiker som forskat och skrivit om temat, menar att landskapet kan symbolisera vår tryggaste relation. I landskapet kan vi, som tidigare nämnts, utforska våra förmågor och leva ut våra känslor i ett neutralt sammanhang. Det kan ta emot våra misslyckanden, ge tröst och erbjuda vila och känslomässig återhämtning. Det blir en ersättning för den modersfamn som inte finns eller föräldrar som inte bekräftar vår särskildhet eller utsatthet. Ett plats att hämta kraft från som alltid finns där.

Vad händer då med vår känsla av kontinuitet när platsen inte längre går att återvända till?

Här kan begreppet nostalgi som beskrivs som en längtan efter en plats eller tid och ibland även som en oförmåga att sörja, vara till hjälp. För nostalgi kan också vara ett sätt att för en stund symboliskt återvända till en plats som inte längre finns - och som kanske aldrig funnits på det sättet - men som individen i speciella situationer behöver uppsöka. På så vis kan det nostalgiska minnet ibland vara resultatet av en sorg-och frigörelseprocess och därmed förekomma vid alla reaktioner på förlust och förändring.

Att sörja förlorade platser. Om landskapet som identitetsskapande var temat för en av mina workshops på Psykoterapimässan 2012. Denna något omarbetade text ingår i Migration och psykoterapi. Mötet mellan yttre och inre värld. Reflektioner om vad det innebär att byta land, 2004-2013. Vid citat, var vänlig länka till sidan.