Vi är alla beroende av naturen

Varje sommar lever jag en tid på en liten ö i en sjö utan el och färskvatten. För att hämta vatten måste vi åka båt till en brunn på fastlandet vilket tar tid och kräver bensin. Därför tränas vi att hushålla med färskvattnet. När det regnar eller åskar får resan skjutas upp. Växlingen mellan natt och dag, ljus och mörker, blir tydlig. Att följa rytmen blir viktigare än i stan eftersom sysslor som kräver ljus måste utföras då det fortfarande finns dagsljus. Tystnaden i naturen är balsam för själen. Istället för trafikljud, vindens sus i trädkronorna och fåglarnas kvitter. Istället för skyltfönster längs gatorna, träd, fjärilar, blommor och insekter. Glädjen att upptäcka det stora i det lilla och att hänföras av alla naturfenomen. När jag lever nära naturen inser jag vidden av hur beroende vi är av färskvatten som vi kan dricka, skölja grönsaker och frukt i, av jorden där vi kan odla vår mat, av solen som ger ljus och värme, av träden som ger skugga och renar luften så vi kan fortsätta andas, av månen som lyser upp stigen ner till bryggan där vi borstar tänderna.

Varje sommar påminns jag om hur utlämnade vi är åt naturen och att samspelet mellan människa och natur fungerar, ja - att det är livsavgörande. Att de sopor vi slänger i naturen, på marken, i skogen, i sjön, påverkar vår omedelbara miljö. Att om vi slösar på dricksvattnet så tar det slut. Att resor till fastlandet med båten måste planeras för att fungera med anslutningar med bil, buss, tåg. Och att om det är oväder på sjön kan resan bli obehaglig och ibland omöjlig att genomföra. Vikten av att respektera naturen - att inte elda direkt på stenhällar eller skada träden genom att skära av bark. Att vara försiktig i mötet med de fridlysta bålgetingarna och huggormarna men samtidigt undvika att skada dem.

Minnen och reflektioner från ECArTE konferensen i Krakow 13-16 September 2017

Traditions in Transition - New Articulations in the Art Therapies

Anlände till Krakow kvällen innan konferensen, och inkvarterade mig i öststatsbetonade Apart Hotell på Ul. Topolowa i ett besynnerligt rektangulärt rum med en garderob, tre sängar, heltäckningsmatta och väv på väggarna, trots bokning av enkelrum utan heltäckningsmatta. Tack och lov uppvägdes detta av en utmärkt dusch. Åt en delikat - nej himmelsk - rödbetssoppa med hallon, blåbär, rostade hasselnötter och solrosfrön, rostad parmaskinka, smetana och brödchips, därefter tomatpesto med varmt bröd på Il Piatto i hörnet av Ul.Topolowa och Ul.Rakowicka ett kvarter från hotellet. På hotellrummet fanns vattenkokare med nescafe och tepåsar där kvällsteet intogs. Och ett överflöd av underbar fudge...

 ECArTE Konferensen i Krakow 13-16 september 2017, den 14:e, hölls på Akademia Ignatianum w Krakowie, ett av fyra katolska universitet i Polen tillika enda jesuituniversitetet i landet. Årets konferenstema var Traditions in Transition - New Articulations in the Art Therapies. Deltagarna kom förutom från Europa, från USA, Australien, Kina, Japan, Korea, Ryssland, Israel, Kanada, Sydafrika, Peru, m.fl. länder. 

Öppningscermenoni hölls på Juliusz Stowacki Teatern. Efter den sedvanliga välkomstritualen framförde skådespelare från Tadeusz Kantors Cricot 2 Teater en starkt berörande performance:  "Shadows, Nightmares, Melancholy or 20 Minutes before Evaporation". En poetisk skildring av ett fruktansvärt tema. Mingel med vin och snittar i en proppfull sal avslutade första kvällen.

Bilden till höger är slutscenen från "Shadows, Nightmares, Melancholy or 20 Minutes Before Evaporation".
 

Mellan 12.00 och 16.00 fanns en öppen ateljé utomhus för den som ville måla. Ett bra och roligt inslag. Här är mina intryck efter första konferensdagens lunch med roddigt kösystem och mat som tog slut innan alla hunnit få något på tallriken...

 


"Indigenous Beaty of Butoh Dance - Searching for the Dimmest Light in the Total Darkness", performance av Chiaki Mima &Toshiharu Kasai, avslutade konferensens andra dag i Krakow. En vacker meditativ performance i eftermiddagssolen. Därefter vandrade vi hem till hotellet.

Att vara på konferens är att välja bland mängder av föreläsningar, workshops, paneldebatter, med mera, ofta med okända namn. Ibland blir valen positiva överraskningar andra gånger stora besvikelser. Min första dag innehöll båda delarna även om jag den här gången gjort noggranna val.

Mooli Lahads öppningsföreläsning om Hopp och Pessimism med nya perspektiv på Bibelns berättelse om Adam, Eva och ormen samt Pandoras ask, gav tyvärr inte mig mycket nytt. Men sen hamnade jag på en föreläsning med Karin Dannecker och Uwe Herrman båda bildterapeuter med psykodynamisk inriktning. Upptäckte när jag satt i rummet att jag gått fel - men fel visade sig vara rätt. Föreläsningarna var både bekräftande och tankeväckande och i linje med mitt intresseområde. "Revenant Meets Reason: Reflections on the Uncanny in Art, Therapy and Society". Särskilt inledningen om "the uncanny" (det kusliga, främmande) och  "The Memory and the Present" som poängterade att vi terapeuter, för att bevara vår mänsklighet, liksom våra patienter, måste minnas och beröras av vår tids smärtsamma berättelser - eftersom att vara mänsklig ÄR att minnas. Vi behöver lära känna inte bara oss själva och vårt förflutna, utan även vårt "ärvda förflutna". Om vi inte gör det, utsätter vi oss för risken att bli styrda av rädslan för det främmande som idag ofta representeras av flyktingar. Att låta sig beröras av "de andras smärta" (Susan Sontag) innebär att minnas den ärvda smärtan från vår gemensamma historia istället för att förtränga den.

Torsdagens workshop var för elementär och en besvikelse både till form och innehåll, medan fredagens Masterclass - "What My Body Knows - Know My Body" - med Heidrun Panhofer var en utmärkt mix av praktik (rörelse och dans) och teori. HP utgick från Merleau-Pontys och Damasios teorier,  "the feeling, sensing and thinking body", samt olika slags "body memories" som utforskades i övningar på golvet, individuellt och i grupp. När vi rör oss väcks kroppsminnen och kan benämnas eller bearbetas även om vi inte har ord för dom. Det var en härlig och inspirerande förmiddag med rörelse i olika konstellationer med mycket igenkänning och en del nytt. Den teoretiska summeringen blev dock lidande på grund av tekniska problem med power point presentationen.

Det tekniska var ett genomgående problem för många föreläsare, framförallt då det gällde mikrofonerna. Viktigt att lösa det genom att alla som talar från ett podium fått träna sig att tala i mikrofon så det hörs.

Fredag höll jag själv en workshop på temat "Embodied Memories - the Aftermath of War in the Second Generation". Brottades med språket vilket ibland hindrade associationerna som flutit på när jag höll workshopen i Finland förra året. En ingång var att vi mot bakgrund av

ökad migration och flyktingar i världen behöver reflektera över våra egna reaktioner inför smärta och lidande. Hur möter vi traumatiserade människor? Vänder vi oss bort eller låter vi oss beröras av deras smärta? En annan ingång var hur “ärvda” oberättade trauman kan bearbetas under den skapande processen, samt vad som händer när förkroppsligade minnen ges form i bild och text och bevittnas.

På lördag morgon lyssnade jag på Vera Hellers strålande presentation av sitt projekt "Imaginary Journeys; A Phenomenological, Arts-Based Research on the Experience of Existential Migration" som handlade om frivillig migration, ett tema jag själv studerat i flera år. Känslan av tillhörighet skapas av gemensamma värderingar och uppfattningar. Trots frivilligheten att byta land, skakas identiteten om när migranten förlorar sin omgivning med dess bekräftande markörer (som språket) vilka tas för givna och därför inte märks, förrän de saknas. Enligt Anzieu och Milner, kan sorgen över det som förlorats väcka till liv en kreativ process. VH har en Doktorsexamen i Expressive Therapies vid Lesley University i USA, där jag själv utbildat mig. Hade velat höra mycket mer om hennes projekt och inspirerande tankar! Workshopen på em med dramaterapeuten Adrian Lania och performance-och bildterapeuten Amanda Levey var något förvirrande men med intressanta inslag. Vi fick följa hur de mötts och närmat sig varandra trots stora olikheter i bakgrund och erfarenheter. En videoinstallation som visade deras gestaltning av processen var på under hela workshopen, medan vi arbetade i olika konstellationer runt teman som människans drift att relatera och lära känna sig själv genom den andres annorlundahet. I smågrupper fick vi undersöka och med en gest uttrycka vår grupps minsta gemensamma nämnare.

På Cricoteka - Center for the Documentation of the Art of Tadeusz Kantor, såg vi en utställning om Kantor följt av hans mest berömda verk, "The Dead Class", en filmad surrealistisk teaterföreställning som gav associationer till medlöperi, angiveri, trakasseri och skuld. 
Konferensen bjöd på flera intressanta kulturevenemang och dessutom fick vi biljetter till ett par kulturinslag som låg utanför konferenstiden. På grund av det späckade programmet var det dock svårt att hinna med det senare.

Utanför Cricoteka på väg till utställningen med min vän och kollega Elisabeth Engström-Franzen i det vackra kvällsljuset. Vi följdes åt under åren vi utbildade oss till uttryckande konstterapeuter i Sverige, Schweiz och på Lesley College i USA. 

ECArTEs 14:e konferenstema var "Traditions in Transition - New Articulations in the Art Therapies". Vad var tradition och vad var nytt? Kanske att flera av föreläsarna och workshopledarna tog sig själva och sin egen bakgrund som utgångspunkt i sina presentationer och forskning, ofta med mycket intressanta resultat. Nu blev den egna bakgrunden - som ju alltid finns med - synlig, och gav extra dimension åt föreläsningarna och workshoparna. Det känns nytt.

 

På restaurang Ester i Kaziemersk njöt jag av levande Klezmermusik till en supé. Restaurangen var en av många i Krakows judiska kvarter där detta ingick. På dagtid
spelade musikerna utanför restaurangen.

Place of Martyrdom

I Kazimierz, den judiska stadsdelen, finns sju synagogor och ett monument över de 65.000 polska judar som mördades i Krakow av nazisterna under andra världskriget. Jag talade med mannen som startat den första judiska bokhandeln i Polen efter kriget i Krakow och som sett hur staden från att ha förlorat den rika judiska kulturen blommat upp efter att Steven Spielberg 1993 spelat in Schindlers list där. Året efter att filmen haft premiär i USA kom de första amerikanska turisterna till Krakow och frågade efter vilka gator filmen spelats in på. Tillsammans med en vän startade då bokhandlaren guidningsturer för turisterna, vilket Krakow numera är fullt av. Idag har kommersialiseringen av Förintelsen tagit över anser han. Istället bör man visa de verkliga ställena där den judiska befolkningen fängslades och torterades. Jag kände igen mina egna reaktioner i det han sa. Veckan i Krakow präglades av den här påtagliga närvaron och frånvaron av vetskapen om Förintelsen - såväl på konferensen som i själva staden. Kanske en konsekvens av att konferensen var i ett land och på en plats som flera deltagare hade "ärvda" traumatiska minnen från och därför blandade känslor inför.

Konst från Auschwitz på ett museum mitt i Krakow.

Söndag förmiddag innan jag bytte hotell, intogs en härlig prisvärd frukost på Wesola Cafe på Ul. Rakowicka i närheten av restaurang Il Piatto.

Prisvärd frukost på Wesola Café.

Eftermiddagen då regnet öste ner, tillbringade jag på en djupt berörande utställning om konst från Auschwitz. Märkligt nog kunde inte personalen på museet mitt emot upplysa om utställningen med konst från Auschwitz som pågick i museet tvärs över gatan.


Det nya hotellrummet var perfekt och låg centralt.

Demonstration nedanför Wavel där en av tvillingbröderna Kaczynski är begravd, varje måndagkväll för och emot sittande regering. Demonstranterna mot regeringens politik anser att den polska demokratin är i fara i och med inskränkningar i rättsapparaten och yttrandefriheten.
Vad kan benämnas och vad måste tigas om? Upptäckte att det var svårt att tala om den politiska utvecklingen i Polen.

En av många ukrainska restauranger som fanns i Krakow, alla med piroger på menyn. Kockan sa att hon skulle kunna göra ukrainska piroger med kvarg (dvs utan potatis) till mig, men tyvärr hann jag inte tillbaks så hon kunde infria sitt löfte.

Mat är viktig för att kunna tänka och fungera under långa konferensdagar. Maten på den här konferensen var enahanda och otillräckligt sammansatt. För lite riktig mat och för mycket råa grönsaker och soppor och mängder av lockande kakor som alla smakade likadant. Saknade de Sicilianska luncherna vi fick i Palermo som var både goda, rikliga och mättande. Dessutom räckte maten varken första konferensdagen eller på avslutningsmiddagen. "I don´t want you to leave Poland hungry", sa en av de polska volontärerna på restaurangen när jag påtalade att maten inte räckt. När discot började vid midnatt försvann dock alla tankar på mat. Det blev en befriande avslutning med många möten på dansgolvet.
"I feel isolated", sa en kvinna på utvärderingen sista dagen. Det gör jag med instämde en annan kvinna, och ännu en. Kanske nästa tema för ECArTE konferensen kan vara hur vi genom de konstnärliga terapierna kan motverka och förebygga isolering. Och starta med dans första kvällen för att bryta isen mellan oss eftersom språkbytet kan hindra fördjupande samtal. Vera Heller kan inleda med sitt projekt om hur migration som är frivillig ändå skakar om identiteten och självuppfattningen hos den migrerande.

 Sista kvällen i Krakow hittade jag en enkel Bar som serverade goda piroger med inlagd gurka och rödbetssallad.

Godaste maten under veckan i Krakow - rödbetssoppa på Il Piatto kvällen innan konferensen, frukost på Wesola café och sallad med piroger på Lunch Bar Kuchnia Donowa sista kvällen. Från exklusiv till enkel god mat med barndomskänsla.

Och så fanns det ett kattcafe´

Många polacker jag mötte i Krakow var vänliga och hjälpsamma - därför var det obehagligt när andra plötsligt var bryska och på gränsen till otrevliga, särskilt om det var restaurang, hotell- eller museipersonal.
 Efter en vecka i Krakow vill jag aldrig mer köa för att mötas av: det finns ingen plats på den här restaurangen, alla bord är upptagna - det finns bara plats vid baren, alla rum är uthyrda, priset är höjt idag, maten är slut, det finns inget mer vin av den goda sorten, musiken kostar extra, det finns varken plats på Saltgruvan eller utställningen på Schindlers fabrik. Vill inte oroa mig för om det finns plats för mig. Började redan på nedresan med lågprisbolaget Ryan Air som med allla tillägg för att komma fram i tid med bagage och garanterad sittplats, blev en dyr affär. Tänkte på migranterna som köar för att ta sig igenom Europas gränser och ständigt hotas att mötas av ett nej och "i det här landet finns ingen plats för dig". Det gör ont i själen att inte bli mottagen.
På bussen från Skavsta talade jag med en ung polack som besökt sin mor i Krakow. Han sa att det mest prisvärda matställena i Krakow var barer eftersom de subventioneras av staten för att servera god och bra mat till studenter, pernsionärer och fattiga. Vi talade länge om att konsten att tillreda piroger till stor del beror på att kunna kavla degen tunt. Vilket kräver tid och energi. Rätt avvägd koktid är också avgörande. Det var ett trevlig avslutning på en resa med blandade upplevelser. Först nu när jag formulerat mina intryck i skrift och vägt dom för och emot, kors och tvärs, har de integrerats. 

Kort skogskulning

Kort skogskulning......