Bilden som härbärgerande kärl




Att härbärgera - bilden som kärl

Några tankar om terapeutrollen och bildskapandet utifrån min bildprocess i en målargrupp våren 2008

Nadja Gruberg, MA i Expressive Arts Therapy, dipl. uttryckandekonst terapeut, dipl. bildterapeut, fil.kand. i pedagogik och drama, aukt.dramapedagog (RAD). 


Att måla i grupp - det tysta, ordlösa kommunicerandet i rummet. Vi är alla konstnärligt gestaltande terapeuter, och vi är alla kvinnor, som kommer till rummet med våra levda erfarenheter i våra kroppar - våra känslor, tankar, upplevelser - som kvinnor, människor och terapeuter. Detta är förutsättningen som skapar dynamiken på våra målarträffar, som stimulerar och inspirerar skapandet. Färger och former på papper och duk, bär vittnesbörd om detta.








Uttryck som ”shape up”, ”håll formen”, kommer till mig under arbetet med bilderna. Färgerna både utmanar och ger energi. Klara kulörer och pasteller; rött, grönt, gult, blått och krapplack. Dekorativt kitsch? Lustfyllt målande som vila? Vad uttrycker en bild, vilka känslor bär den? Allt jag bär med mig in i målargruppen av konfliktfyllda upplevelser - syns det?







Skapandets vånda och lust, handlar bland annat om mötet mellan intention och slump och att kunna öppna sig för det som visar sig. Papperets struktur som medskapare, glädjen i förstörandet av en död, livlös form - rispandet i färgen, papperet, formen. Orden som dyker upp vid rispandet -”Inte skära,
bara rispa”, titeln på en 70-talsroman, då kvinnorörelsen var som starkast, ger aningar om vad som rör sig under ytan. Det handlar om aggression - den indirekt uttryckta kvinnliga aggressionen som Agneta Klingspor skriver om.




Skålen, Graalen, urnan, återkommer. Formen vill inte lämna mig. Den är nödvändig för att hålla ihop det som hotar att brista - sprängas sönder. Färgen ger vila i arbetet med det konfliktfyllda, blir det som bär. Kanske är detta ett utforskande av skålens, urnans, kärlets innehåll, eller vilandet i en form som kan hålla det som måste härbärgeras? Associerar till rakubränning - hur leran krackelerar i hettan, lämnar spår men på ett vackert sätt, samtidigt som formen hålls ihop.



"Inte skära, bara rispa..."


I kärlet kan vi samla ihop det som behöver bevaras eller vila. Där kan något transformeras, ofta under tryck av starka krafter. Tiden blir avgörande. Den måste få verka ifred.




Bilden som kroppens härbärgerare

Starka krafter sätts i rörelse av konflikter i en människas inre, krafter hon tvingas härbärgera och stå ut med. Att hålla formen innebär att vara hållande och kunna erbjuda såväl en insida som en utsida som kan härbärgera det som behöver deponeras. Hur mycket kan ett kärl tåla av påfrestningar innan det spricker eller brister? Ser åter en parallell mellan rakubränningen som bildar vackra tecken i kärlen och olösta konflikter som blir till inre vilka sliter och drar åt olika håll. Kärlet/kroppen, som måste tåla att hålla det som projiceras i det. Här ses bilden som kärl för det kroppen härbärgerar, i vilket olika tecken kan framträda.




Kroppen fungerar som en behållare för alla känslor, affekter, sinnesförnimmelser, kroppsliga sensationer och intryck som genomsköljer oss i vardagen. Där pågår ett psykofysiskt krävande arbete, vilket även bildskapandet kan vara. För att jag som terapeut ska kunna vara hållande krävs det att jag håller formen, dels formen/ramen för det terapeutiska arbetet med tider, kontinuitet, närvaro, men också min fysiska form som ger stadga åt psyket så jag kan fungera härbärgerande för terapandens konflyktfyllda känslotillstånd.
Upptäcker den intressanta felskrivningen ovan vid utskriften - konflikten som ett tillstånd terapanden vill fly ifrån. Och ibland även terapeuten. Men det man inte kan beröra, kan man heller inte vara oberörd av.



I urnan kan något bevaras.
Härbärgeras. Aska, till exempel.


En strof ur en Bellmanepistel ”Drick ur ditt glas, se döden på dig väntar” ljuder envist inom mig. För att påminna mig om livets skörhet och ändlighet och de dödas närvaro i livet? Vi bär dom med oss, kanske för att något av det vi själva var, också går förlorat då någon vi stått nära, dör. Är det det vi inte vill kännas vid?


”Drick ur ditt glas, se döden på dig väntar”

Att hålla eller brista

Då jag hänger bilderna i Sigtuna, i ett stort rum med mycket ljus och fönster och balkongdörrar på glänt, undrar jag om linorna kommer att hålla i vinddraget eller kanske brista så att de vajande bilderna faller. Jag hoppas att de vackert skimrande magneterna med sin tyngd ska ge tillräcklig stadga. Och fiskelinan är både tunn och stark - den håller för att dra upp stora fiskar ur vattendjup. Här är det viktiga att fästa den ordentligt med gem och klädnypor i bilderna så att de kan sväva fritt framför väggen. Det fungerar. De sitter hela utställningstiden - tre dagar.




När jag kommer hem upptäcker jag att jag glömt musiken som skulle utgjort en kontrapunkt till bilderna - Meredith Monk, Diamanda Galaz, Lena Willemark och Fred Åkerström.



Formulerat och presenterat på Nordiska Bildterapikonferensen i Sigtuna, Augusti 2008. 
© Nadja Gruberg 2008-2013. Texten är något förkortad.
Vid citat, vänligen länka till sidan

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar